Berättelsen i utställningen Jönköpings stads historia tar sin början före stadens grundande på 1200-talet och sträcker sig fram till 2010.
Den geografiska avgränsningen är Jönköpings tätort (innerstaden med ytterområden) motsvarande ungefär den gamla stadens utbredning med dess nära omland innan kommunsammanslagningen 1971.
Till stadens historia hör det ömsesidiga beroende av omlandet. Till exempel fördes råvaror från den omkringliggande landsbygden in till staden för förädling och tillverkning till färdiga produkter. Varorna i sin tur såldes i staden, men exporterades också vidare ut i bygden, landet och världen.
Utställningen får en tydlig kronologi i tidsperioderna medeltiden, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet.
Vill du följa en kortare tur så välj guider markerade med en stjärna(*):
1. Välkommen till en resa i Jönköpings stads historia
2. Karta över Jönköping 1855
6. Medeltiden – Junaköpung grundas
18. 1600-talet – Jönköping försvinner i ett eldhav
29. 1700-talet – Hantverkstad i fred och förändring
36. 1800-talet – Från stapelstad till fabriksstad
53. 1900-talet – Gränslös stadstillväxt
År 1802 fanns 262 tomter inom stadens tullar. Stadsområdet var indelat i sex kvarter i form av hela block: Västra kvarteret, Torgkvarteret, Kyrkokvarteret, Östra kvarteret, Tyska maden och Svenska maden.
Kvarteren var uppdelade i mindre rotar. I varje rote fanns en rotemästare som ansvarade för brandskyddet. De sex kvarteren låg i sin tur inom tre kvartersrader mellan Vättern i norr och Munksjön/kålgårdarna i söder: Lillsjöraden, Storsjöraden och Mellanraden
Stadsgårdarna sträckte sig ända ut till sjöarna med bryggor och båthus. Staden hade ett torg (idag Hovrättstorget). En kanal löpte mellan Munksjöns nordöstra hörn och den Breda hamnen (idag Östra torget).
Öster om bebyggelsen och utanför östra tullen låg jordbruksfastigheten Liljeholmen. Här fanns också flera plantager för odling av tobak och apoteksväxter.
Söder om stadsbebyggelsen låg ett område med slåttermark och kålgårdslotter. Odlingsmarken bredde ut sig framför allt väster och söder om staden. Bymarken var en gemensam betesallmänning.