Biltrafiken i Jönköping blir alltmer oförenlig med fotgängarnas flanerande och shopping. Smedjegatan blir gågata i mitten av 1960-talet. På 1980-talet görs även Östra Storgatan om till gågata. Det är ett sätt att möta konkurrensen från det nya köpcentret A6. Genom offentlig utsmyckning, stensättning, och planteringar ska en attraktivare shoppingmiljö i stadskärnan skapas.

Genom A6 köpcenter får Jönköping 1987 sitt första köpcentrum utanför stadskärnan. Det byggs på det före detta Smålands Artilleriregementes område, efter regementets nedläggning 1985.

På podiet innanför monterglaset visas tre vykort. Motivet till vänster är Jönköpings första gågata, Smedjegatan. Gatan blev gågata på 1960-talet och hade då fortfarande ett rikt och varierat utbud av specialbutiker.

Massbilism och broprojekt

Privatbilismen ökar markant under 1960-talet. Den är en huvudorsak till den stora stadsomvandlingen i landet. Jönköpings läge mellan de tre sjöarna är en svår fråga för trafikplaneringen. Trafiken mellan Väster och Öster passerar över Hamnkanalen på två smala broar: Vindbron och Järnvägsbron.

Fotgängare, cyklister och motorfordon, tidigare även spårvagnar, samsas om den smala passagen på Vindbron. Den avbryts dessutom regelbundet, då bron hissas upp för passerande båttrafik.

Väster om kanalen ligger Vaggerydsbanans stickspår till centralstationen. Det är ett annat hinder i trafikflödet.

Redan i slutet av 1940-talet arbetade Jönköpings stad för att Riksväg 1 skulle dras så nära centrum och industriområdena som möjligt. På så vis skulle stadens utveckling stärkas. Planer fanns då också på en bro över Munksjön till Odengatan.

Broförbindelsen över Munksjön dröjer. Istället byggs Slottsbron på 1960-talet. En ny trafikled anläggs på utfyllnadsmark söder om Södra Strandgatan. Munksjöbron färdigställs slutligen 2006. Därmed förverkligas en mer än 50 år gammal stadsbyggnadsidé.

På podiet innanför monterglaset visas tre vykort. Motivet till höger är Slottsbron och Södra Strandgatan.

En förlorad stad

Högkonjunktur efter andra världskriget gör stora stadsomvandlingar möjliga under 1950- till 70-talen.

Äldre bebyggelse anses vid denna tid allmänt höra ihop med ett ”fattigsverige”. Den förslummade bebyggelsen måste därför saneras likt ”ohyra”.

Bilismen ställer krav på framkomlighet och parkeringsytor. De stora varuhusen gör sitt segertåg i alla Sveriges städer. Kontor ersätter bostäder − innerstaden avfolkas.

På Öster och Liljeholmen jämnas kvarter efter kvarter med trähus från 1700- och 1800-talen med marken. På Väster rivs tändsticksfabrikens bostäder, liksom disponentbostaden Villa Strand. I Dunkehalla rivs kvarnar och småindustrier från industrialismens barndom. Framför allt utplånas de fattigas stad, men även hantverkargårdar och köpmanshus. Stadsborna flyttar till nya bostadsområden med moderna lägenheter utanför staden.

Under tioårsperioden 1960–70 försvinner 60 % av det äldre bostadsbeståndet i Jönköping. Det som rivningarna sparat går många gånger förlorat i häftiga eldsvådor. Först i början av 1970-talet kommer en kraftfull reaktion mot rivningsraseriet.

I montern visar en bildskärm fotografier från rivningar och nybyggnationer i centrum.